Ibland kommer dagarna då 1 miljon tankar flyger runt i huvudet och man vill bara få ut dom på något sett.
Jag är inte den som gärna pratar om hur jag mår, jag visar gärna inte att jag är ledsen utan försöker lägga på ett leende och låtsas som allting är på topp. Även fast jag ibland bara vill lägga mig emot någons axel och gråta.
Men när ensamheten kommer så kryper sakta tankarna fram och då är det skönt att skriva.. Jag skriver mycket hellre ner mina känslor istället för att prata om dom, även fast jag kanske borde. Men det känns liksom enklare på något sett.
Jag har så mycket som behöver få komma ut ibland, men jag vill gärna inte prata om tankarna som ligger och nöter på min hjärna. Jag HATAR att visa känslor, jag är livrädd för att gråta inför någon. Så istället lägger jag på ett skratt och låtsas som att allt är bra.


Men ingenting går som jag vill just nu. Det kändes som att allting var på gång att flyta på, saker var på g. Men allting rasade, allt på en och samma gång. Och nu står man här, och allt går emot en.
Är det inte meningen att jag ska få vara lycklig och lyckas här i livet?
Är det mig det är fel på? Vad gör jag för fel för att allt ska gå emot mig?

Mitt liv är verkligen som en berg & dalbana, ena dagen/stunden mår jag toppen och känner mig sååå stark men sen kan det vända så snabbt. Och jag känner mig som världens svagaste och världelösaste människa.
Det känns som jag aldrig lyckas, som att jag inte klarar av någonting.
Och berättar jag för någon hur jag mår & hur jag känner så känns det som att jag bara klagar och att folk tycker att jag är lat. För det har jag fått höra i hela mitt liv att jag är en latmask. Men det handlar inte om att jag är lat, utan att orken finns liksom inte där. Och det känns inte som det finns någon som verkligen kan förstå mig?
Min diagnos ställer till det väldigt mycket för mig, och jag vet att folk tänker nu " du kan inte skylla på att du har ADHD blablabla, det finns många som har det och klarar sig utmärkt " Men alla är vi olika! alla fungerar olika, eller hur? Jag vill inte skylla på den, fast det är faktiskt den som gör att jag funkar som jag gör och mår som jag gör. Tänk er själva att STÄNDIGT känna sig trött och seg, att inte ha ork till något. Att gå upp ur sängen på morgonen är en ständig kamp, att jag istället bara vill dra täcket över huvudet och ligga kvar hela dagen för att jag vet att det är en kämpig dag jag har att vänta mig. För varje dag är kämpig för mig. Att sätta sig på bussen för att åka in till stan på ett möte känns hur tungt & jobbigt som helst så jag hellre skjuter upp det. Saker och ting som är jätte lätta & självklara för dom flesta är en städig kamp för mig.
Det är så svårt för dom som ej har ADHD att sätta sig in i hur det är därför är det så svårt för dom att förstå.
Och det är väldigt frustrerande! Ibland önskar jag att man kunde hoppa in i någon annans kropp, för då skulle folk få sätta sig i min kropp och faktiskt själva få känna hur jag känner och hur jag mår.
För många tror säkert att man bara skyller på sin ADHD och kan inte förstå att det faktiskt är fruktansvärt jobbigt att ha det.
Och just nu äter jag ingen medicin för min ADHD för det har strulat så mycket, mår så illa osv. Men vi ska förhoppningsvis hitta någon ny som fungerar, har ju redan testat ett antal olika men finns några alternativ kvar.
Så hoppas vi kan hitta någon som jag mår bra på så att den kan hjälpa mig på traven lite. Ska även få gå på någon utbildning om ADHD så man kan få träffa lite andra människor som sitter i samma situation och höra hur dom gör med olika saker osv.. Så det ska bli intressant. Vet inte när det blir bara.

För jag vill inte leva såhär, vill inte gå hemma och leva på soc resten av mitt liv. Jag SKÄMS för att jag lever så nu. Jag tycker det är jätte pinsamt! Och jag känner mig värdelös på något sett.
Jag önskar bara att jag kunde hoppa in i ett jobb nu och börja jobba som normalt folk och få ett normalt liv.
Men det är inte så lätt, jag måste ta det i lugnt takt. Kan inte hoppa in och jobba 8 timmar om dagen, det går inte. Då rasar jag efter 1 vecka. Det är därför jag skulle få en arbetsträning på 50% för att komma in i det och få en rutin och så att det funkar på lång sikt.
Men jag måste även inse och acceptera att jag är den jag är och jag kommer aldrig att bli "normal" utan jag måste lära mig att leva med min ADHD på bästa sätt. Och jag vill fixa det här! Jag vill kunna ge Saga de bästa, vill kunna ge henne en bra uppväxt. Så jag tänker kämpa även fast det är jobbigt, så ska jag försöka göra allt!

Jag är så glad att jag har min underbara & fina dotter. Det är hon som får mig att vilja gå upp på morgonen, det är hon som lyser upp mina dagar. Hon får mig alltid på bra humör när jag känner mig nere.
Jag vet inte vad jag skulle göra utan henne i mitt liv. Jag gör allt för min fina tjej, hon är det bästa som hänt mig och jag älskar henne mest av allt ♥ min fina fina tjej!