Jag har fallit, fallit IGEN! Och jag är så trött, så otroligt trött på detta! Jag blir så besviken på mig själv att jag aldrig klarar av någonting.

Varför kan jag aldrig hitta någonting som jag trivs med och som jag känner att - detta är min grej..

Att stå i en kiosk är inte min grej, det har jag upptäckt. Jag ser ingen direkt framtid i det. Men om jag byter ställe, tänk om jag känner likadant där? Det gör mig rädd....

Det har varit så himla mycket nu på senaste tiden med allt och jag har så mycket i mitt huvud som jag tänker på.. Ibland vill jag bara skrika rakt ut eller bara lägga mig emot någons axel och gråta - men jag kan inte. Jag kan inte gråta framför folk, istället trycker jag tillbaka det och samlar på mig mer & mer tills jag tillslut inte orkar hålla igen mer. Eller så säger jag att allt är bra och skrattar bort det istället.  Jag har i hela mitt liv gömt mig bakom en mask och visat mig som den " tuffa Jenny " för att inte visa mig svag. Men bakom denna mask har jag alltid varit den snälla, sårbara Jenny... Jag har alltid haft svårt att visa känslor, och när jag väl visat dom så har jag bara gjort det på fel sätt..

Jag säger aldrig att jag mår dåligt, för jag är rädd att prata om det. Det känns ändå som ingen kommer att förstå och jag är rädd för att visa mig ledsen.

Nu har även min kropp börjat säga ifrån.. Jag mår inte alls bra i kroppen heller. Jag är hela tiden trött, yr och huvudet känns som 1000 kg. Idag höll jag på att svimma igen, andra gången på några veckor. Det känns som jag inte har någon ork kvar i min kropp. Det känns som jag är en ballong och någon har stuckit en nål i mig och all luft har åkt ut. Jag orkar inte må såhär mer!

Det känns inte som att det finns någon som verkligen förstår mig, jag känner mig bara som en plåga för andra.

Jag har i hela mitt liv blivit kallad för "latmask" och det är väl säkert vad folk tror om mig, att jag bara är lat.

Men det handlar inte om att jag är lat. För jag vill så otroligt mycket, jag vill fixa mig ett jobb och försörja mig själv. Men min kropp orkar inte med. Och det är så otroligt frustrerande!! Varför kan inte bara jag få fungera som en normal person? Jag vet inte vad jag ska göra? Jag känner en sådan stress & press på mig själv att jag måste fixa allt och de gör kaos i mitt huvud!

Det finns vissa dagar då jag knappt orkar upp ur sängen, men jag måste. För jag har världens finaste dotter som behöver mig, hon är verkligen mitt allt och hon gör så att jag orkar att fortsätta kämpa. Jag vill att hon ska få ett bra liv, jag vill inte att hon ska ha en mamma som lever på soc . Hon är värd det bästa och det vill jag kunna ge henne ♥